Klippt lugg och färgat håret mörkbrunt igen. Gör allt för att känna mig lite bättre till mods i livet.
Är just nu livrädd för vart jag ska arbetsträna utan att hitta 70 fel eller inte passa in eller att jag har svårt att ta mig dit och hem utan att måsta stressa ihjäl mig eller kliva upp kl 05.00 på morgonen.
Fan vad jag är less på att känna mig utanför. Less på att inte finna ro i själen och kroppen. Att det har tagit tar sådan tid med allt.
Mitt liv känns som en tidszon som har stannat.
Det känns som jag gör allt för andra inte för mig själv och det är något jag måste vända annars håller inte framtidsplaner.
Dax att bryta mönster och ge mig själv självkänsla.
För dig som undrar så har jag inte givit upp min kämparglöd mot vikten och hälsan. Men halshont och feber stoppar vem som helst i två veckor. Samt en konisering som inte var trevlig direkt. Nya tag nya beslut.
Inväntar också besked från kvinnokliniken om min livmoderhals som visar cellförändringar. Lite spänt på vad det blir med den biten också.
Psykologen har ringt och jag kommer att få fortsätta mina samtal med en bra person på bedömingsenheten. Hoppas att de samtalen kan få mig hel på sikt. Det är jobbigt att trampa så mycket i motvind som jag gjort i över nio år nu.
![]()
"Vissa berg är jobbigare att bestiga än andra" // Petra