Deppa inte ihop!
Idag blev det bacon och ägg till frukost,,,,det gör ju inget.
Fett är ju ok, socker och kolhydrater är det farliga. Och som jag älskar dessa kolhydrater...
Igår var det en skitdag jag mådde inte bra alls ändå tog jag tvunget emot besök av mor och far och var social med två killkompisar på telefon minst 30 min vardera. Fast jag inte orkade, fast jag inte mår bra själv så ska jag stötta, vårda, ge tips och finnas för det är ju min uppgift här i livet. Jag är ju rädd om mina fina killar omkring. Båda vill ju väl och visa att de saknar mig;)<3<3<3
Jag ser och hör att våren ställer till det för många. Tuffa ångestladdade tider...och jag känner att det kryper inpå även på mig. Jag har nått viktmålet under hundra kilo men jag känner ingen fysisk skillnad, mina ben är tunga som cementblock när jag springer och jag har fortfarande väldiga problem med min högra skinka och dess fästning mot kroppen. Att vara skadad hämmar mig,,,precis som vilken idrottare som helst.
Fan vad svårt allt känns just idag då...jag ångrar att jag drog på mig fiskar, jag ångrar att jag skaffat marsvin, jag ångrar så jävla mycket för jag är så hämmad och låst till hemmet. Jag har ingen som kan hjälpa mig passa djuren ens en helg om jag vill åka iväg. Jag har satt mig i ett hemfängelse med lås och bom och här får jag nu leva minst 8 år till med mina underbara varelser som jag älskar högt men som jag tröstat mig med i min inre sorg. Sorgen släpper inte den byggs upp av att jag är instängd på 73km. I ett höghus långt upp i de blå...jag når inte gräsmattan och träden når jag inte från balkongen.
Genom vardagsrums fönstret skådar jag en skata, en skata kikar ut på en annan skata...så känns det just nu. Jag får väl vara till freds med den ångestfyllda känslan och försöka gå vidare även idag. En ny dag...en till dag...en vardag.